Det Vilda

dimskog
När jag en natt ensam vandrade in i urskogen krympte jag. Regnet var tungt och mörkret blev snabbt tryckande. Massivt.
Ljuskäglan från min pannlampa, som i staden verkat så stark, tedde sig så mycket mindre och svagare här. Som att ljuset hade svårt att tränga fram. Med ökande avstånd från den varma bilen ökade också känslan av litenhet.
I tanken for jag till de historier min farmor berättat under min uppväxt. Om skogsrå, näcken, trollen, knytten, vittror och vättarna. Min farmor tyckte inte om att jag begav mig på trapatser och strövtåg i dessa urskogar då jag var yngre. Men det var något som drog mig hit. Som en magnet. Jag hade aldrig förr varit där nattetid, i regnigt novembermörker. Även om jag nu var vuxen kände jag mig återigen som en liten pojke. Mindre än någonsin faktiskt.
Min rationella del tänkte logiskt att det naturligtvis var uppfostrande historier som alltid  hållit barnen borta från djupa vatten, branta berg och vida skogar.

Bergagubben av Christine Linde

Men där, djupt inne i skogen, med bara djuren och några skygga naturväsen som publik blev allting annorlunda. Stigen in kantades av droppande, knakande och vinande. Men även av total tystnad. Även om stigen är enkel att följa, och jag har vandrat på den förr, så infann sig känslan av att jag lätt skulle kunna gå vilse. Allting såg så annorlunda ut nu.

Ju längre in i skogen jag kom infann sig den där märkliga…kusliga känslan efter ett tag. Det var natt, de flesta djur borde sova och ingen människa vandrar i skogen vid den här tiden. Ändå var jag iakttagen. Ändå var det som att jag hörde steg bakom mig. Ändå var det som att jag absolut, och inte för en sekund, var ensam.

Väl i den enkla stugan gav fotogenlyktans sken och spisens eld omedelbar trygghet. Jag var inte rädd. Elden och ljuset skapade som en sfär av trygghet omkring mig. Därinne, till symfonin av regndroppar och blåst utanför, hände något med mig.
eld
Naturen kom närmre.
Jag frös och var blöt. Samtidigt kände jag mig märkligt levande. Som att det någonstans inom mig fanns en människa som alltid hade levt så här. Någon som var van vid mörkret, höstvinden och ensamheten i skogen.
Men på vägen hade någonting gått förlorat.
Jag hade tappat bort förmågan att se.

 

ängKanske är det som författaren Kerstin Ekman säger – ” Vi måste sluta kalla naturen för naturen och istället benämna den vid sitt rätta namn”. Och på så sätt blir världen synlig igen. Där borta vid slutet av hagen breder då inte längre bara en blomsteräng ut sig, utan marken blir boplats för ängens egentliga invånare – Blåklocka, Blåklint, Väddklint, Rödklint, Vitmåra, Ängskovall, Humleblomster, Flockfibbla och Johannesört.

 

Kanske är det en liknande subversiv handling som fågelskådaren sysslar med? Det är då Kungsfiskare - Foto: Fredrik Norlinginte nörderiet som är drivkraften utan just viljan att se. Plötsligt är det inte längre bara en fågel som ilar fram över vattenytan, utan det är Kungsfiskaren – den snabba lilla fågeln som plötsligt vänder sig om för att reflektera solljuset och då flammar upp. I en blå blixt.

 

I denna tillvaro finns ingen misstanke mot världen. I grund och botten handlar det om sinnlighet. Istället för att ständigt gå inåt eller utåt i perception, blir jag genom alla mina sinnen – som har raffinerats under miljontals år – helt närvarande. Att på ett direkt kroppsligt sätt ta del av det levande. Den lusten tror jag allt levande har i sig. Att ta del, vara del, av världen just i detta nu. En längtan efter att bli kroppsligt och konkret närvarande i världen. Det kan ju låta enkelt, men i en värld där allting blir ”antingen eller” är det inte alls självklart, speciellt som vi i modern tid litar allt mindre till våra egna sinnesförmågor till förmån för andras mätbara expertis.
Kunskap på bekostnad av Kännskap som min vän Britta Brügge skulle säga.

Är man fast i förgånget, eller i det som ej ännu skett är detta uppe i huvudet. Vilket är en väldigt liten del av oss,  eller om man som många idag mestadels är upptagna i det virtuella som primärt är audiovisuellt, ja då kan det mest naturliga te sig fjärran. Hela idén om en yttre sinnlig närvaro kan då te sig både märklig och revolutionerande. I det sinnliga finns inget artificiellt. Inga lager. I det sinnliga både bor och väcks nyfikenheten.
Det finns heller ingen bestämd metod då detta händer av sig självt under rätt förutsättningar. Problemet är att allt fler av oss inte inser att dessa förutsättningar är direkt knutna till vår omgivning. Vår miljö. Vårt habitat. Vår egentliga hemvist.
Där vi förr vistades var dag.

Därför låg jag vaken där i natten och såg framför mig hur jag skulle bli mer och mer lik Bellini - Apollo och Daphnenaturen omkring mig. Jag skulle bli mer jord. Jag skulle bli mer träd. Mer vatten. Mina händer skulle snart likna Daphnes händer i Bellinis berömda marmorskulptur. Hon förvandlas. Löv spricker fram mellan hennes fingrar. Hon blir mer och mer natur. Samma sak för mig. Jag skulle stanna kvar här i skogen. Och det vilda skulle få växa fritt. Jag skulle låta civilisationen och kulturen falla av mig. Och den hinna som alltid funnits mellan mig och världen, den skulle för en kort stund vara helt borta.

 

 

 

 

En gång vandrade människan genom en natur där allt bar namn. Vilket på så sätt gjorde att allt blev synligt. Och ur det synliga växte en relation fram. Ett jag och ett du. Och ur den relationen kanske också något ännu djupare. Något som gått förlorat i den moderna världen, och som kanske är en av grundorsakerna till dagens miljö- och hälsoproblem.
För det som har ett namn kommer att bli synligt. Och det som är synligt kan vi älska.
Och det vi älskar kommer vi att vilja rädda.

Ap-boll & ”mini-loops”

Några korta klipp från rörelseträning under augusti.
Ap-bollsträning samt ”mini-loops”. Dessa ”loopar” är små delar i naturen – en sten, en gren etc – där platsen bjuder in till mer eller mindre utmanande rörelser. Att dela upp träning i sådana mini-partier gör att i princip alla kan hitt sådana platser. Det gör också att vi fokuserar mer på tekniskt utförande, får tillfälle att repetera samma sak många gånger så att den sätter sig motoriskt samt att skaderisken är minimal då hastighet, belastning och höjd sällan blir speciellt stor. Här var det en större sten som erbjöd en utmärkt svettig halvtimma.

Nu är det bara två ordinarie uteträningar kvar denna termin. Därefter kör vi inomhus med mer fokus åp teknik, korrigering och utveckling av nya förmågor i en lite mer kontrollerad omgivning (med mattor, platt golv etc).
Det är dock ute vi vill testa, experimentera, applicera och utöka våra rörelse mönster på ett kvalitativt sätt!