Det Vilda

dimskog
När jag en natt ensam vandrade in i urskogen krympte jag. Regnet var tungt och mörkret blev snabbt tryckande. Massivt.
Ljuskäglan från min pannlampa, som i staden verkat så stark, tedde sig så mycket mindre och svagare här. Som att ljuset hade svårt att tränga fram. Med ökande avstånd från den varma bilen ökade också känslan av litenhet.
I tanken for jag till de historier min farmor berättat under min uppväxt. Om skogsrå, näcken, trollen, knytten, vittror och vättarna. Min farmor tyckte inte om att jag begav mig på trapatser och strövtåg i dessa urskogar då jag var yngre. Men det var något som drog mig hit. Som en magnet. Jag hade aldrig förr varit där nattetid, i regnigt novembermörker. Även om jag nu var vuxen kände jag mig återigen som en liten pojke. Mindre än någonsin faktiskt.
Min rationella del tänkte logiskt att det naturligtvis var uppfostrande historier som alltid  hållit barnen borta från djupa vatten, branta berg och vida skogar.

Bergagubben av Christine Linde

Men där, djupt inne i skogen, med bara djuren och några skygga naturväsen som publik blev allting annorlunda. Stigen in kantades av droppande, knakande och vinande. Men även av total tystnad. Även om stigen är enkel att följa, och jag har vandrat på den förr, så infann sig känslan av att jag lätt skulle kunna gå vilse. Allting såg så annorlunda ut nu.

Ju längre in i skogen jag kom infann sig den där märkliga…kusliga känslan efter ett tag. Det var natt, de flesta djur borde sova och ingen människa vandrar i skogen vid den här tiden. Ändå var jag iakttagen. Ändå var det som att jag hörde steg bakom mig. Ändå var det som att jag absolut, och inte för en sekund, var ensam.

Väl i den enkla stugan gav fotogenlyktans sken och spisens eld omedelbar trygghet. Jag var inte rädd. Elden och ljuset skapade som en sfär av trygghet omkring mig. Därinne, till symfonin av regndroppar och blåst utanför, hände något med mig.
eld
Naturen kom närmre.
Jag frös och var blöt. Samtidigt kände jag mig märkligt levande. Som att det någonstans inom mig fanns en människa som alltid hade levt så här. Någon som var van vid mörkret, höstvinden och ensamheten i skogen.
Men på vägen hade någonting gått förlorat.
Jag hade tappat bort förmågan att se.

 

ängKanske är det som författaren Kerstin Ekman säger – ” Vi måste sluta kalla naturen för naturen och istället benämna den vid sitt rätta namn”. Och på så sätt blir världen synlig igen. Där borta vid slutet av hagen breder då inte längre bara en blomsteräng ut sig, utan marken blir boplats för ängens egentliga invånare – Blåklocka, Blåklint, Väddklint, Rödklint, Vitmåra, Ängskovall, Humleblomster, Flockfibbla och Johannesört.

 

Kanske är det en liknande subversiv handling som fågelskådaren sysslar med? Det är då Kungsfiskare - Foto: Fredrik Norlinginte nörderiet som är drivkraften utan just viljan att se. Plötsligt är det inte längre bara en fågel som ilar fram över vattenytan, utan det är Kungsfiskaren – den snabba lilla fågeln som plötsligt vänder sig om för att reflektera solljuset och då flammar upp. I en blå blixt.

 

I denna tillvaro finns ingen misstanke mot världen. I grund och botten handlar det om sinnlighet. Istället för att ständigt gå inåt eller utåt i perception, blir jag genom alla mina sinnen – som har raffinerats under miljontals år – helt närvarande. Att på ett direkt kroppsligt sätt ta del av det levande. Den lusten tror jag allt levande har i sig. Att ta del, vara del, av världen just i detta nu. En längtan efter att bli kroppsligt och konkret närvarande i världen. Det kan ju låta enkelt, men i en värld där allting blir ”antingen eller” är det inte alls självklart, speciellt som vi i modern tid litar allt mindre till våra egna sinnesförmågor till förmån för andras mätbara expertis.
Kunskap på bekostnad av Kännskap som min vän Britta Brügge skulle säga.

Är man fast i förgånget, eller i det som ej ännu skett är detta uppe i huvudet. Vilket är en väldigt liten del av oss,  eller om man som många idag mestadels är upptagna i det virtuella som primärt är audiovisuellt, ja då kan det mest naturliga te sig fjärran. Hela idén om en yttre sinnlig närvaro kan då te sig både märklig och revolutionerande. I det sinnliga finns inget artificiellt. Inga lager. I det sinnliga både bor och väcks nyfikenheten.
Det finns heller ingen bestämd metod då detta händer av sig självt under rätt förutsättningar. Problemet är att allt fler av oss inte inser att dessa förutsättningar är direkt knutna till vår omgivning. Vår miljö. Vårt habitat. Vår egentliga hemvist.
Där vi förr vistades var dag.

Därför låg jag vaken där i natten och såg framför mig hur jag skulle bli mer och mer lik Bellini - Apollo och Daphnenaturen omkring mig. Jag skulle bli mer jord. Jag skulle bli mer träd. Mer vatten. Mina händer skulle snart likna Daphnes händer i Bellinis berömda marmorskulptur. Hon förvandlas. Löv spricker fram mellan hennes fingrar. Hon blir mer och mer natur. Samma sak för mig. Jag skulle stanna kvar här i skogen. Och det vilda skulle få växa fritt. Jag skulle låta civilisationen och kulturen falla av mig. Och den hinna som alltid funnits mellan mig och världen, den skulle för en kort stund vara helt borta.

 

 

 

 

En gång vandrade människan genom en natur där allt bar namn. Vilket på så sätt gjorde att allt blev synligt. Och ur det synliga växte en relation fram. Ett jag och ett du. Och ur den relationen kanske också något ännu djupare. Något som gått förlorat i den moderna världen, och som kanske är en av grundorsakerna till dagens miljö- och hälsoproblem.
För det som har ett namn kommer att bli synligt. Och det som är synligt kan vi älska.
Och det vi älskar kommer vi att vilja rädda.

Feldenkrais on sensitivity.

”Now, in order to have free choice we must have a significant difference. And in order to have a significant difference, you cannot increase the stimulus, but you can increase your sensitivity. And since sensitivity increases only when you reduce the stimulus, that means you reduce the effort. Therefore, anything that you learn with difficulty, with pain, with strain is futile; you will never use it in life.”

—Moshe Feldenkrais, ”The Master Moves”

Skillnaden på fötter & fötter

barefoot-running-research-2

Gör dig själv en tjänst nu när våren äntligen är här. Släpp ut fossingarna och rör dig i olika terräng barfota. Inte nödvändigtvis springandes, att vandra barfota är en av de nyttigaste sakerna du kan göra för hela din kropp.

För att börja löpträna barfota behöver du bygga upp fotens robusthet stabilitet och rörlighet. Det tar tid , så skynda långsamt.
Mängder av besvär kan härledas till instängda och ”avstängda” fötter. Hallux valgus, Plantar Fascit (hälsporre), ”löparknä”, olika typer av ryggsmärta, fallbenägenhet mm.

Vi har utvecklat förmågan att springa under 2 miljoner år. Utan löpskor.
Sedan löpskons inträde – på 1970-talet – har löpningsrelaterade skador stigit markant. Naturlig löpning är ingen materialsport, det är tvärtom vårt eget ”material” – vår kropp – som behöver få rätt stimuli och tid att återutvecklas. Det får dig dessutom att koppla upp dig på den miljö i vilken du rör dig – ditt habitat. Rör du dig barfota kan du inte bete dig tanklöst. Du kommer röra dig med större närvaro och dessutom välja vägar och miljöer du inte hade valt om du hade rört dig i gängse löparskor.

Passa också på att njuta av hur marken känns. Solvarm sten. Mjukt gräs. Fuktig mossa. Fin sand. Vasst grus. Kladdig lera. Fötterna älskar sånt där…

Vill du lära dig att springa utan skor med rätt teknik?

Ta av dig skorna och häng med oss!

Evotraining Aktiv Lördag på Vårdnäs

 

Några ögonblick från helgens Aktiv Lördag på Vårdnäs – naturlig rörelse i fantastisk miljö, avrundas med härlig bastu och revitaliserande kallbad och avslutande supergod lunch.

Tack för en fin lördag!

Nästa gång kör vi 11 maj!

För mer info och anmälan – gå in på http://vardnas.se/aktiv%20l%C3%B6rdag%20evo-training.html

Foton: Petra Gannholm

 

Neurovetenskap – Lek som katalysator för utveckling.

 

Lek.
Märkligt hur detta kommer allt längre och längre bort i vår kultur. Snart är det skrönor om hur de gjorde förr.
Återigen visar det ett hur vilsna vi är i vår tillvaro som däggdjur och mänskliga innevånare i habitatet Jorden. Hur vi lägger allt kunskapsfokus på extern teknik och knappt vet något om våra egna verkliga behov som är avgörande för psykologiska, fysiologiska och sociala mognadsprocesser.
 
Definitionen av barns lek är enklast att inse om man inser vad det INTE är. Det är inte regelstyrd idrott. Det öppet för spontanitet och förändring. Det är en plats fri från den vuxna världens åsikter, och pekpinnar. Framför allt är det en plats av upplevd tidlöshet och frånvaron av prestation. Med det sagt är det inte lätt. De flesta vuxna kan inte leka idag. De vet inte hur man gör då det nästan alltid blir tävling (vilket i kan ingå i beskrivningen ovan men som ett delmoment, inte ett syfte).
 
Neurobiologi, evolutionsbiologi och utvecklingspsykologi har för länge sedan klarlagt behovet och den vitala roll som lek har.
Bara det faktum att de flesta rynkar lite på näsan och tänker att lek är tidsfördriv och ”onyttigt” visar på hur djupt rotat okunskapen är i vår kultur och vilken ”lathet och tidslöseri” det representerar.
 
Lek & ”Rough Housing” är en av grundbultarna i Evotraining. När vuxna går in i detta ”mindset” och den spontanitet det innebär händer något fantastiskt. De börjar utföra sådant de för några minuter sedan sa var helt omöjligt. De rör sig bättre, spontanare, mer naturligt. Tiden går snabbt…ja försvinner, därför att fokuset är totalt. Trots att pulsen stiger och det kan vara ganska tufft fysiskt så hörs inget gnäll. Tvärtom hörs skratt och med leende på läpparna ligger man i pulsnivåer som annars skulle frambringa rynkor i pannan ute i spåret eller på gymmet. De får bättre spatial närvaro och ser i ett bredare fält vilket gör att de använder MER av de förmågor som ivrigt egentligen ligger väntandes inom oss.
Framför allt väcker det den lust och glädje som finns i rörelse inte minst tillsammans med andra. Om den lusten finns så hamnar rörelse högt upp på livets prioreteringslista. I motsats till de 70% av gymkortsinnehavarna som aldrig är på gymmet. Vi behöver inte diskutera de 30% som är där då de uppenbarligen hittat ”sin grej”, men en bransch som till stor del bygger på intäkter från kunder som aldrig nyttjar tjänsterna de betalar för….ja det är unikt och smart affärsmässigt. På ett individuellt plan är det ett slöseri och något som inte kommer leda till den förändring man så längtar efter.
 
Det som framför allt minskar idag är små barns lek. Detta har enormt negativ effekt på sund motståndskraft, motorik, social förmåga, psykisk hälsa, problemlösning och rena fysiologiska/neurologiska responser som är vitala för vår överlevnad som art. Denna patologi är inte något som ”kommer att hända”. Den ät redan här, och vi förvärrar den mångfalt då vi ökar skol- och prestationskrav i unga åldrar. Vi försöker lösa avtagande kunskapsnivåer i vuxen ålder med mer fokus på vänster hjärnhalva, tidsbestämda scheman och regler i början av livet. Det gör sig bara inte. Inte på något plan, vare sig vi vill eller inte. Det är omöjligt. Däremot kostar det. Kvittot? Slå upp ögonen och läs om ungdomshälsa, tja även vuxnas hälsa idag.
 
Vi sätter stopp för sådant som av naturen går av sig självt och ger avstamp för oss att fungera som vuxna Homo Sapiens.
Med den värld vi idag lever i och delvis har skapat behöver vi inte mindre lek. Vi behöver mer.

Härdning – sund tillvänjning

Att förändra kroppslig och mental respons till ett externt stimuli

I princip alla som börjar med en ny aktivitet som ligger utanför bekvämlighetszonen – när man alltså lär sig något nytt – upplever olika typer av obekvämligheter och viss typ av smärta. De här initiala besvären är kroppens respons på att du gjort något du inte brukar göra och att du befinner dig lite utanför komfortzonen. Det är en bra plats att vara på emellanåt. Detta går över och det är viktigt att hitta en fungerande relation till kroppens signaler här, då det annars är alltför lätt att undvika den här lite obekväma delen av rörelse och då slutar vi innan vi ens börjat den egentliga resan.

Verkar du ha värk, men inte träningsvärk?

Den träning vi bedriver innebär rörelse i terräng. Vi går inte runt hinder. Snarare söker vi upp dem och försöker röra oss så smidigt och ekonomiskt som möjligt över och under dem. I den processen kommer annan fysiologisk respons än den gängse ”träningsvärken”. Det trycks, glids, halkas, skavs, greppas och kryps.

Vi arbetar också med partnerövningar – Rough Housing/Kamp-Lek – i vilka det även ingår fysisk kontakt. Vi lyfter, slår, brottas, drar, kastar, fångar osv. Även den kontakten utgör en del av denna tillvänjning.
Vanligen ser man en snabb övergång från att uppleva initial osäkerhet och lite obehag till att bli ordentligt ”varm i kläderna” på bara några träningspass.
Om detta handlar detta inlägg i ett försök att klargöra det du kanske upplever i din egen träningsprocess.

Härdning – ”conditioning”

Ordet ”härdning” ska här inte uppfattas som entydigt endast med ”tjockt pannben” och rå viljekraft. Att kunna sätta sig över och kontrollerar en smärtimpuls är en viktig överlevnadsförmåga men ingen bra livsfilosofi.
När vi talar om härdning menar vi en tillvänjningsfas där kroppen reagerar och förändras i positiv riktning genom ett specifikt stimuli. Det är en process som behöver få ta lite tid då det de facto handlar om vävnad som ska förändras i struktur och funktion.

Några saker som är viktiga i den här fasen:

  1. Gå inte över dina gränser. Det kan kännas men ska inte vara outhärdligt. Skarp smärta är ”no go!”. Det innebär att du gått för långt i en rörelse eller har ett strukturellt problem som behöver åtgärdas innan du kan uppnå din optimala rörelseförmåga.
  2. Ge tid och resurser åt tillräcklig återhämtning. Muskulatur och vävnad runt leder är mer beroende av syre i sin energiprocess än de stora grupperna av rörelsemuskulatur. Senor har markant sämre blodcirkulation än stora väl-genomblödda muskelgrupper och behöver således mer tid på sig för att kunna återhämta sig. Det där med ”48 timmar innan du tränar samma övningar igen” stämmer inte. Det kan behövas både mindre och mer tid för optimal återhämtning.
  3. Orientera dig i obehaget/smärtan. Finns den bilateralt (ex i båda armbågarna) eller bara på en sida? Det vanliga är att vi har en dominant och en underordnad sida aktivitetsmässigt i rörelse. Därför kommer du ha olika typer av prestanda och upplevelse på vardera sida. Upplever du liknande oförändrade besvär på båda sidor under lång tid kan det röra sig om interna obalanser såsom kronisk inflammation, reumatiska problem artrit etc. Har du inte kollat upp det så bör det göras med den gängse sjukvården initialt.
  4. Återhämtning är inte bara passiv vila!
    Re-kreation (att återskapa) innebär även högst aktiva delar: massage & olika typer av behandling, andningstekniker (neuro- samt syre- & koldioxdreglerande), bastu & kallbad, olika typer av mobilitetsmetoder med ex foamroller, la crosse boll etc., liniment och viktigast av allt att fortsätta med rörelse men då utan belastning.
  5. Rörelse för ”restaurering”. I Evotraining arbetar vi med exakt samma rörelser som triggar denna förändring och dessa ”besvär” också som återhämtningsmetoder. Man kan säga att vi har, åtminstone, två olika syften med våra rörelser. Nr. 1 är att väcka de instinktiva resurser och kapaciteter vi har fysiskt, mentalt och socialt. Det är så vi utvecklar våra förmågor.
    Nr. 2 är att utföra de samma rörelser som i ”Nr. 1” men med syfte att öka återhämtningstakten och läkningsförmågan.
    Det primära i den andra delen här är att rörelsen inte ska skapa obehag utan fungera på ett plan som ökar blodgenomströmning och slappnar av spänd vävnad.
    Då rörelsekedjorna används i restaurerande syfte ska de vara avslappnade, lätta och sköna att utföra.
    Dnna metod är dessutom ett utomordentligt sätt att upptäcka och lyssna till din egen kropps olika behov och responser. Det är ett subtilt, respektfullt och sublimt arbete.
Fascia
Myofascia – bindväv kan liknas vid ett elastiskt spindelnät som fyller ut och integrerar all annan vävnad med varandra. Det är en viktig komponent vid kraftutvecklilng, spänst och stötupptag.
Ligament
Ligament är ett annat namn för ledband som egentligen är en typ av bindväv. De ligger som ihopbindande och stabiliserande struktur omkring lederna.
Hälsena
Den vita delen av vävnaden är hälsenan vilken går över i själva vadmuskulaturen längre upp och sammanbinds med hälkappan på foten. Senor har inte på långa vägar så god energi- och blodcirkulation som ex en muskel. Därför är dess kvalitet helt beroende av god rörlighet och rörelse som kan ombesörja detta.

Olika aspekter i tillvänjningsfasen

  • ”Träningsvärk”
    – när du genom belastning har sönder muskelfibrer som då med rätt resurser och återhämtning återskapas och byggs på för att nästa gång klara påfrestningen ännu bättre. Det är så du blir starkare.

    Ryggmuskulatur
    Några av ryggens muskler. Muskelvävnad är reaktiv och reagerar snabbt på stimuli under förutsättning att tillräckligt med vila och resurser finns med i bilden. Även om skador i rörelsemuskulatur kan vara smärtsamma så läker vanligtvis muskelvävnad relativt snabbt.
  • Smärta runt leder
    Här är det viktigt att skilja på skarp, fixerad och omedelbar smärta – känner du detta under eller efter en viss aktivitet bör du upphöra med just den aktiviteten för tillfället. Skarp, huggande smärta är sällan något gott, utan en signal kroppen skickar för att upphöra med en rörelse.
    Den smärta som uppkommer när du tänjer ut senor, muskelfästen, bindväv etc. kommer också kännas annorlunda än ”träningsvärken”. Den kan vara koncentrerad runt en led, vanligt i början hos oss är ex handlederna som inte alls är vana vid de vinklar och den belastning vi utsätter dem för. Vi har specifika sätt att komma tillrätta med detta. Det är inte skönt, men klart uthärdligt och ett måste om du ska komma förbi de begränsningar i smidighet och rörelse som du har.
  • Härdning av huden
    working-mans-hands-shannon-louder
    I början kommer du få en del skrapsår, blåsor och blir lite skinnflådd. Detta beror på att din kropp inte alls är van att ta upp och hantera kraft. Huden är en vävnad som definitivt ska klara av att ta upp kraft utan att gå sönder. När vi börjar arbeta med att hänga och greppa olika saker märker de flesta hur obekvämt detta är då händerna inte alls fått arbeta upp motståndskraft. Det tar bara några veckor innan detta upphör att vara besvärligt.
  • Belastning genom tryck, textur & friktion
    img_7612
    Då vi börjar röra oss mot gravitationen genom att klättra och lyfta oss upp med stöd av underlaget kommer trycket mot vissa kroppsdelar bli större än vanligt. Ett exempel är då man klättrar och lyfter sig över en en gren eller stång. Då kommer du ofrånkomligen att behöva lägga över stor del av din vikt på bålen. Den typen av tålighet har väldigt lite med ”sexpack” på magen att göra, det är en träning som gör att du blir mer tryck/stryktålig på bålen som inkluderar både bålmuskulatur och revben. Armhålor, arm- och knäveck och underarmar är andra kroppsdelar som brukar behöva en del tillvänjning i början. Du kommer med all sannolikhet få ”Evo-märken”, dvs blåmärken av detta tryck. Det går normalt bort på någon vecka och efter hand får du dem inte lika lätt längre.
  • Fötterna
    barfota
    De förtjänar en helt egen punkt.
    Då vi ju, åtminstone under vinterhalvåret, kapslar in fötterna i skor så är det en stor förändring (till det bättre) om/när de släpps fria fram på vårkanten. Vi arbetar ju så mycket som möjligt barfota eller i barfotaskor. Detta ställer krav på hur fotsulorna hanterar underlaget. Stenar, barr, kottar, mjukt gräs, torra kvistar, lera, berg, stockar är alla olika kontexter som vår fot ska kunna röra sig på.
    Ge det lite tid och rör dig barfota så ofta du kan – inte bara i träning utan även i vardagen.
    Den del av ”barfota-skapet” som tar lite längre tid är själva fotens anatomiska struktur och praktiska funktion. Att plötsligt ta bort det artificiella stöd som gjort att vi kunnat avverka mil efter mil på hårda, platta underlag är en stor omställning. Innan du överhuvudtaget börjar löpa barfota bör du ta en barfota promenad i skog och mark under 5 – 10 minuter. Börja sedan löpa någon kilometer ömsom gående ömsom löpande för att sedan gradvis öka dosen. Fotvalv, stabilitet och rörlighet i fotens alla delar ska nu hantera direkt markkontakt. Det ställer stora krav på styrka och spänst. Denna styrka och spänst är något som borde finnas autonomt 24/7 men idag generellt är helt bortkopplat hos de flesta moderna människor. Vi rör oss i princip alltid på platta underlag inkapslade i stötdämpande plast, gummi, tyg och läder.
    maxresdefault
    Hur den här övergången fungerar är högst individuellt och det är viktigt att du lyssnar på din kropp. Det är vanligt med märklig känsla och lite träningsvärk på konstiga ställen i foten – och på andra ställen i kroppen – under denna omställning. Var medveten om att när du till fullo gjort denna omställning lär det vara klippt omöjligt för dig att klämma in fötterna i gängse dojor. Troligtvis kommer du få byta skomodeller, men idag finns gott om bra, snygga alternativ och hela din kropp kommer tacka dig för resten av ditt liv.

Väl mött på träningarna!

Kallbad – kontrollerad kyla

Nu är inte klimakteriet (se den länkade artikeln i slutet av inlägget) inte den främsta orsaken till att vi applicerar kallbad (& bastu) i Evotraining. Det är snarare så att det är en bonus då hormonsystemet och dess responser markant förändras med regelbundna bad. Vi använder alltid en viss typ av andningsteknik för att inte tappa över till stressrespons vid själva ”doppet” samt att vi använder oss av en specifik metodik för att utveckla de förmågor som kallbad initierar.
Något som är slående, och alltid lika tillfredställande,  är vilken boost för självförtroendet det ger. I våra grupper är det idel leenden och skratt när vi kört igenom proceduren. Alla peppar alla och får en riktig kick av att ha genomfört något som definitivt ligger utanför den vardagliga komfortzonen.

Det finns gott om forskning på kallbad och kontrollerad kyla. Några intressanta markörer är:

  • Ökning av proteinet RBM3 som skyddar och förbättrar hjärnans och nervsystemets funktion.
  • Antiinflammatorisk och läkande effekt bl a genom kraftiga ökningar av noradrenalin och testosteron.
  • Positiv påverkan på immunförsvaret genom ökad cirkulation i det lymfatiska systemet.
  • Ökar andelen brunt fett (som skapar värme genom att använda det vita fettet – ja det där som sitter i vägen runt midjan – som bränsle.
  • Boostar humöret genom kroppens egna ”må-bra-hormoner”.

Nedan kan du läsa en artikel från brittiska BBC om ett gäng kall-badande damer.

Häng med oss nästa gång!

https://www.bbc.com/news/amp/uk-wales-47159652…

 

Into the Wild – Winter Edition

I samarbete med Vårdnäs Stiftsgård genomförde vi i helgen ”Into the Wild – Winter Edition”
Så mycket till vinter blev det dock inte, mer tidig vår. Strålande väder i fantastiska omgivningar med en fint sällskap blev det dock. Namnet ”INto the Wild” är ju också relativt. För den som inte är som inte är så naturvan var det troligen ett äventyr. Även om det är en ansenlig sträcka att gå i olika terräng är arrangemanget omgärdat av säkerhet och god bekvämlighetsstandard.
Fokus ligger istället på inkännande och relationsskapande. Gruppen bestod av 13 personer från olika håll och kanter. Under omväxlande konverserande och tyst vandring tog vi oss fram genom kulturlandskap och urskog. De övningar i Evotraining vi gjorde syftade till att skapa connection till sig själv, till en vandringskamrat och till omgivningen. Naturkontakt är en central del i vår aktivitetsform och att medvetandegöra i vilket tillstånd jag rör mig fram i är viktigt. Ju mer sympatikusdominans jag har i mitt nervsystem desto mindre kontakt med den kontext i vilken jag befinner mig i har jag. Inte minst märks det på hur nära andra djur håller sig oss. ”Vildmarken” med dess innevånare är inte milsvidder bort, nej de är på precis rätt behörigt avstånd från oss för att vara i säkerhet. Det är närmare än vi tror, och med rätt sinnesnärvaro och mentalt tillstånd utstrålar vi mindre fara. När vi utstrålar mindre ”alarmtillstånd” i mental och fysisk hållning, kommer vår omgivning närmare. Inklusive resten av djurlivet. Detta blir inte minst tydligt då man börjar lyssna till och förstå fåglarnas kommunikationsmönster runt omkring oss. Det är de som verkligen är ”the world wide web” i vilket information om händelser och aktörer på en plats sprider sig snabbare än någon kan röra sig. Alla djur förstår fågelsång. Det kan även vi göra.

Jonas Ridderström gav matnyttig historia och information om landskapet vi rörde oss igenom och Mirjam Fors lade ut kontexten för det interna känslomässiga och andliga landskapet i form av tänkvärda övningar och ord.

Dagen avslutades med bastu och kallbad för de som så önskade – där klev ett gäng ordentligt utanför sin komfortzon och fick minsann blodad tand. Kul när man upptäcker att sådant som nyss var omöjligt ett ögonblick efteråt inte bara är möjligt utan faktiskt vitaliserande och energigivande. Dagens sista punkt var en gemensam middag runt en fantastisk vildssvinsgryta där fokus låg på lyssnandet. Den andra sidan av berättandet, vokalisering är ju naturligtvis lyssnande. Detta övas alldeles för lite idag i en tid av ständigt stimuli där alla försöker bräcka varandra i historieberättande, vare sig det handlar om reklam, social media eller verkliga livet. Vi lyckade fint med detta.

Även om väderleken mer låg åt vårvindarnas håll så handlar vintern om vissa kvaliteter.
Vintern kännetecknas av kyla, stillhet, tystnad. Sådant som ger utrymme för den reflektion och eftertanke som så ofta inte hinns med idag. Den handlar egentligen om återhämtning…på djupet. Att invänta de resurser som djupt inom oss vilar inför den kommande våren då processer livskraftigt tar fart för att under sommaren kunna blomma ut fullt. Vinterns kvaliteter är svåra och oattraktiva idag. Det är svårt att släppa taget. Att INTE göra något. Att vänta i stillhet. Men naturen – skapelsen – om man så vill fungerar ju inte enligt ständig aktivitet och ”lean-optimering”. Inte heller vår inre natur, Istället är det när vi vilar som miraklen sker. Under riktigt god sömn sker verklig rekreation. Smaka på det ordet; ”re-kreation”. Om-skapelse. Den processen är både fysisk, mental och känslomässig. Den behöver få plats. Det är i stillheten det sker av sig självt. Utan ansträngning.

Vintern – Vattenelementet i kinesisk medicin – är även förknippat med rädsla och viljekraft. Den naturliga rädsla som är vår överlevnadskraft hör hit. Att någonting är farligt och att jag kan vidta rätt åtgärder för att undvika det vittnar om att detta fungerar. I den här kontexten finner vi också bi-njurehormon och stresshormon som ju är de katalysatorer som bereder oss att snabbt överleva någonting som skulle kunna vara livshotande. Det är så vårt överlevnadssystem är gjort och så det ska fungera.
I det totslsäkrade samhälle vi idag lever i finner vi inte några verkliga överlevnadssituationer. Däremot lever den här delen av vårt autonoma nervsystem intakt. Detta bidrar över tid att vi bygger upp rädslor och oro för sådant som är diffust eller till och med overkligt. I en tillvaro där allting blivit farligt på ett oproportionerligt sätt blir vi trygghetsnarkomaner. I stället för att utöka och bibehålla våra fysiska, sociala, mentala och andliga förmågor krymper vi istället i förtid och blir lätt ”offer” för omständigheter.
Precis samma del av hjärnan och nervsystemet som vid kallbad skriker ”ta dig härifrån så fort som möjligt!!!” är det som talar till dig i vardagen när oproportionerlig oro för amorteringar, krig, sjukdomar, personer, arbetssituation och ”det okända” tar överhand. När vi över tid går omkring i detta tar det av våra energiresurser. Den här energiförlusten gör det svårare att frammana den viljekraft och styrka det krävs för att skapa verklig förändring. I stort bidrar även en sådan livssituation som här beskrivs till total avsaknad av viljekraft då bägaren så att säga hela tiden är full av sådant jag redan har. Oavsett det jag har i min skål möter mina äkta behov eller ej. Rensar jag inte här – tömmer skålen lite – så är det formligen omöjligt att överhuvudtaget veta vad jag vill. Det vi menar med denna vilja är att den manifesterar mina verkliga behov. Inte de illusioner som om 14 dagar måste ersättas av något nytt.
I detta är stillhet och att våga möta det jobbiga som vi kanske under lång tid undvikit att titta på viktigt. Det är där ny kompassriktning tas ut, där fröet kan slå rot.

Är det något vi bör ta till oss och tänka lite extra på i en tid där alla årstider och vår inre miljö fått en likartad struktur är det kanske detta. Att det är i verklig stillhet och tystnad som vi hör och ser som klarast. Stannar vi i det ett tag blir det lättare att ta ut rätt kompassriktning i tillvaron framöver.

Nästa vandring sker i Vårens tecken med allt vad det innebär. Då är det kraft som ska fram!

Stort tack till alla inblandade – kollegor från Vårdnäs och till er i den fantastiska gruppen!

Foton: Marie Gideonsson